Jo, jag orkar nog med det här.
Ska jag höra av mig eller inte?
Känns som jag bara stör och är ivägen hela tiden.
Som att ingen egentligen vill umgås eller skriva med mig.
Konstigt egentligen... Alltid hört att jag varit jobbig, så varför skulle det vara en skillnad nu?

Vad ska jag göra? Kan ingen jävel bara komma hit och sparka rätt alla tankar och känslor åt mig?

Så jag slipper gå igenom det här helt ensam.

Fylld av ångest och dåligt samvete.

Är så trött på att sitta här och fundera sönder saker och ting.
Önskar bara att jag kunde fokusera på det som jag egentligen borde göra.

PLUGGA! Skriva den där förbannade jälva tentan.
Vet att det egentligen inte är svårt heller, vet att jag har gjort det här förut. Så det borde vara simpelt, det borde vara lätt för mig. MEN IKKE!

Ursäkta mitt språk. Att jag svär alltså.

Jag och min stora käft, kan jag inte bara hålla käften någon gång och sluta vara så jävulskt öppen.

Nej, ta tag i maten nu kanske, plugga, hämta tvätten och bara vara.

Ta bort FB ett tag kanske och släppa all jävla skit. Slippa känna mig mer och mer bortglömd.

Det märks att MISS röd snart kommer på besök igen, att hon kommer och ska förstöra mitt liv ett tag.

Märks i mitt humör och i mina känslor. Märks så jävla väl!

Jag förstår inte vad som är så sjukt fel med mig.
Förstår det inte.
Det har aldrig hänt förut att två killar stöter på mig på samma kväll.
Valde jag rätt eller valde jag fel.

Nobody sees - Nobody knows.
Not even myself..

Det är en månad sen jag såg honom och sa hej då.
Vi skrev papprerna och han slutade tillhöra mig.
Jag bröt inte ihop, jag kände bara en lättnad.
Behövde bara tänka på mig och ingen annan.

En månad har gått och jag har inte  känt mig ledsen en enda gång.
Men på den senaste veckan har känslorna börjat komma ikapp och

jag har försökt att begrava dom under känsloträdet.
Jag har varit stark och inte velat släppa fram den saknaden eller de jobbiga seperationskänslorna

som allting har inneburit.

Men idag har dom kommit ikapp mig.
Tårarna börjar komma när jag tänker på det,
men de börjar aldrig rinna ner och jag börjar aldrig gråta och släppa ut dom.
För det känns som att jag måste pressa fram dom och att det sitter en spärr som stoppar dom att få utlopp.

Lite som att jag är uppdelad i två delar, en del som vill få utlopp och släppa ut allt.

Den andra delen vill blockera och hindra mig från att bryta ihop.

Det är förmodligen min hjärna som säger ifrån och hjärtat som vill få utlopp för allt.

Även om jag trivs här och mår bra av att vara själv, är det något som saknas hela tiden.
Skulle göra allt för att spola tillbaka tiden och handlat anorlunda.
Är som att det är ett hål rakt igenom mig.
Jag saknar honom.

Bor numera i Hagfors.

Trivs som fisken i vattnet.
Allt har fallit på plats.
Rambo kom tillbaka till uppfödaren och han är nu på prövotid hos en ny familj.
Jag saknar honom, men mår samtidigt mycket bättre utan honom.
Träffade J en dag på bussen, kändes så bra!
Har fortfarande starka känslor för honom och är fortfarande kär i hans perfekta utseende.
Har umgåts med kompisar stortsett varje dag sen jag flyttat hit.
Äntligen har jag kommit till en punkt i mitt liv som jag lever för stunden och struntar i att ora mig.
Tänker numera "är det meningen att det ska bli, så blir det så." Funkar skit bra!

Känns skönt att inte behöva oroa sig för saker heller.
Stressen börjar släppa nu!

I don't care I LOVE IT!

Hellenna

Rambo & Helena
Ett kapitel som nu tagit slut.
Vi klickade vid första ögonkastet.
Jag valde dig och du valde mig.
Ingen kommer någonsin förstå det band mellan oss som då uppstod.
Du har varit min klippa, stöttat mig i vått och tort.
Du fyllde upp mitt tomhål som Nicke lämnat efter dig.
Alla blev kära i dig.

Även om verkligheten och sanningen har kommit i kapp mig och dig nu.
Att det är ekonomin styr.
Att vi behöver skiljas åt för jag varken har tid, pengar eller energin som du behöver.
Kommer jag ALLTID älska dig, vart du än tar vägen.
Det är synd att det blivit såhär, för jag vill egentligen inte skiljas från dig.
Jag kommer ALLTID älska dig.

Nu fäller alla i familjen tårar, eftersom vi måste skiljas från hunden som tagit en stor plats hos oss alla.
Även om vi bundit oss till dig på olika sätt.
Detta är inte lätt.
Men du ska veta att du alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta.
jag kommer ALDRIG glömma dig!
Älskar dig för alltid.

You'll Always be my Rambo.
<3

Hey, do you remember?
How we would stay up all night, talking about our destiny.
I reach for the horizon, whenever I’ve got days of doubt bringing me down.

So even if disaster strikes, I close my eyes and then I’m next to you.
I know that if the sky would fall, I’d survive it all.
Because of you!

Varje människa möter med och motgångar under livet. Varje människa skiljs även från andra människor som kan ha en stor betydelse för dem. Vissa tar det lättare och andra svårare, det är en sak som jag har lärt mig nu. 

2013 har inte börjat med så många medgångar, snare motgångar. Under åtta månader har jag kämpat genom att ta mig ur de jobbiga och svåra seperationerna som jag går igenom. Att bli lämnad och skiljas från J har varit svårare än vad jag trodde det skulle vara. Det är bara att acceptera att det om några månader gått ett år sedan han lämnade mig och att jag alltid kommer älska honom. Han hade hela mitt hjärta i sin hand, som han sedan lämnade helt krossat ensamt kvar. Även om det gör så fruktansvärt ONT att vara medveten om att han kan ha gåatt vidare och blivit kär och träffat någon ny, börjar jag nu sakta acceptera att det faktiskt är så. Med vetskapen om att hans nästa tjej förmodligen kommer sitta och tänka på (hur jag var med och mot honom, om vi hade bättre sexliv och om han alltid kommer ha älskat mig mer än vad han kommer älska henne), kan jag kämpa mig vidare lättare. Jag vet också att ALLA tjejer inte tänker så, vissa bryr sig inte alls om vad som deras partner känt eller gjort med någon annan, samtidigt som jag vet att många tjejer faktiskt tänker så som jag skrev. Blandannat mig själv. Jag kämpar fortfarande med mina känslor för J och hur jag ska orka möta honom i Hagfors när jag flyttat dit. Speciellt kämpar jag med känslorna och den smärtan jag upplever med tanken på att se honom med någon annan tjej. Jobbigast kommer det kännas om det kommer vara en tjej som jag känner. Så det HOPPAS jag INTE! Men jag vet att jag kommer fixat det och kommer klara av att gå vidare och jag vet att det får ta så lång tid som det vill. Vare sig det tar 1 år eller upp till 5 år! Jag kommer INTE heller låta mig själv träffa någon annan och inleda någonting för seriöst förrens jag har släppt J helt och fullt ut.
Det är bara en av de två känslomässiga seperationerna jag går igen och kämpar med just nu.

Ekonomin har inte varit den bästa för mig sen förra våren. JÄVLA TELENOR!
jag har inte råd att betala veterinär kostnaderna om Rambo skulle bli skadad, har inte heller den tiden och orken att ge honom den uppmärksaheten och tiden han behöver. Kärlek fick han i överflöd och det var det ända jag kan ge honom. Tanken att sälja honom hade jag sedan i oktober när var i en period att jag knappt kunde ta hand om mig själv. Ingen lätt tanke eller känsla. Många tårar fälldes och känslan av att överge honom och lämna ifrån mig min finaste skatt svider fortfarande i hjärtat. Vissa dagar ångrar jag stort att jag tog det beslutet att sälja honom, för det känns som Nicke lämnar mig igen. Jag vet att det låter konstigt, men jag tror stenhårt att Nicke finns i Rambo, eller bara när Rambo bor hos mig. Alltså betyder det att jag måste gå igenom min saknad, smärta och känslor som jag gick igenom när min allra bästa vän Nicke försvann! Jag älskar Rambo av hela mitt hjärta. Han kommer alltid tillhör mig och vi kommer alltid ha ett speciellt band mellan oss. När Rambo åkte med E som tar hand om honom blev jag förvånad över hur bra jag tog det. Visst gjorde det ont att se honom åka med någon annan och visst kändes det när hon lade upp bilder på MIN Rambo de första dagarna, men samtidigt kändes det bra. HAN valde att följa med dom, han brydde sig inte om mig. Eftersom han valde dom var det lättare för mig att se honom åka. Nu gör det mig mer ledsen om E inte bestämmer sig för att behålla honom. Jag vill inte ha hem honom nu, för jag vill inte behöva skiljas från honom igen. Känslomässigt kommer jag inte orka det. SÅ jag hoppas att hon skriver i morgon eller på Onsdag att han får stanna där. För där får han en tik kompis och en katt kompis! En bra och bättre miljö än han fick hos mig.

Först var det The big bang theory som var det roligaste som gick på tv. Alla avsnitt fick mig att skratta.

Sen var det Cougar town. Jag bara kände att det var en rolig serie som jag tittade på. Varför? Den fick mig att skratta.

Gissa vilken som gjorde genombrott och bara sa BANG! Jo, New girl. Den var helt perfekt och fick mig att skratta!

Varför serierna är mina favoriter är enkelt., de alla får mig att skratta! I tider som är jobbiga är det såna serier jag behöver. Jag behöver att skratta, se ett avsnitt som är max 20 minuter och få lotsas att jag tillhör deras värld.
Få slippa verkligheten ett tag.

Men dom är bra och BÄST!
And I LOVE IT.

Hellenna