Nobody sees - Nobody knows.
Not even myself..

Det är en månad sen jag såg honom och sa hej då.
Vi skrev papprerna och han slutade tillhöra mig.
Jag bröt inte ihop, jag kände bara en lättnad.
Behövde bara tänka på mig och ingen annan.

En månad har gått och jag har inte  känt mig ledsen en enda gång.
Men på den senaste veckan har känslorna börjat komma ikapp och

jag har försökt att begrava dom under känsloträdet.
Jag har varit stark och inte velat släppa fram den saknaden eller de jobbiga seperationskänslorna

som allting har inneburit.

Men idag har dom kommit ikapp mig.
Tårarna börjar komma när jag tänker på det,
men de börjar aldrig rinna ner och jag börjar aldrig gråta och släppa ut dom.
För det känns som att jag måste pressa fram dom och att det sitter en spärr som stoppar dom att få utlopp.

Lite som att jag är uppdelad i två delar, en del som vill få utlopp och släppa ut allt.

Den andra delen vill blockera och hindra mig från att bryta ihop.

Det är förmodligen min hjärna som säger ifrån och hjärtat som vill få utlopp för allt.

Även om jag trivs här och mår bra av att vara själv, är det något som saknas hela tiden.
Skulle göra allt för att spola tillbaka tiden och handlat anorlunda.
Är som att det är ett hål rakt igenom mig.
Jag saknar honom.

Bor numera i Hagfors.

Trivs som fisken i vattnet.
Allt har fallit på plats.
Rambo kom tillbaka till uppfödaren och han är nu på prövotid hos en ny familj.
Jag saknar honom, men mår samtidigt mycket bättre utan honom.
Träffade J en dag på bussen, kändes så bra!
Har fortfarande starka känslor för honom och är fortfarande kär i hans perfekta utseende.
Har umgåts med kompisar stortsett varje dag sen jag flyttat hit.
Äntligen har jag kommit till en punkt i mitt liv som jag lever för stunden och struntar i att ora mig.
Tänker numera "är det meningen att det ska bli, så blir det så." Funkar skit bra!

Känns skönt att inte behöva oroa sig för saker heller.
Stressen börjar släppa nu!

I don't care I LOVE IT!

Hellenna