Jag såg dig stå där i busskuren och du såg precis ut som alltid. Lika fin nu som då. 
Det blev en stor klump i magen och jag fick lust att hoppa ut genom fönstret på bussen och rusa fram till dig. Säga hej! Säga att jag saknar dig. Men nej. 
Många anser att jag borde klippa banden helt, inte ha någon kontakt med dig överhuvetaget. Klarar jag det, nej! Men du klarar det destå bättre! Måste vara skönt för dig att slippa mig, inte sant?  
Jag har gått vidare på ett vis, men inte helt.
En del av mig kommer alltid sakna dig, kommer alltid älska diig. En del av mig kommer alltid vilja ha det vi hade tillbaka. 

Vi hade det bra.  Vi var kompisar på alla sätt! 

Helena

Jag är mig själv, utan och innan. Spelar inget spel och lotsas inte vara någon annan.
Det här är jag och that's it. 

Kan kalla mig för en öppen bok som varken är mystisk eller svår att läsa. Därför blir jag inte intressant, eftersom killar kan läsa av mig lika fort som dom ser mig. Ibland önskar jag att mystiken kunde bygga sig fram inom mig, att boken skulle stängas och öppnas långsamt. Men det är bara att fejsa sanningen och inse att jag inte är sån. Utan att jag är den öppna, ärliga och lättlästa tjejen. 

Jag har tappat det fasta fotfästet jag hade. Hittar inte längre den stabila marken som jag brukade stå på.
Beroendet av att veta vad jag känner och tänker, gör att jag känner mig förvirrad och vilsen i mig själv när känslorna har tappat bort sig från deras normala stigar och istället börjar bråka med hjärnan.

Jag vill följa en stig ditt känslorna tar mig, men under tiden kommer hjärnan in och ifråga sätter känslan. Min hjärna litar helt enkelt inte längre på de känslorna jag känner och känslorna litar inte på hjärnan, då den intalar känslorna för hur jag ska känna. Vet att det blir mycket kaka på kaka. Men att mitt känslo liv är i balans är viktigt för mig. För att känslorna är jag och vem jag är! 
Förvirrad och vilsen...

Hellenna

"Så dum som jag är, kan jag inte förstå. Hur jag ska bära mig åt, för allt blir fel!"

Jag vet inte om jag kan skriva att det går framåt eller om det går bakåt.
Tycker det är jälva knepigt att så fort jag bestämmer mig för att "gå vidare", glömma personen eller helt enkelt tänka att det inte är någon idé. Hör personen i fråga av sig!  Det jag menar är att det inte är första gången det händer att en person gör så. Men första gången HAN gjorde det.
Varför? Har det med tankeläsning att göra, att det blir som små signaler på flera mils avstånd som säger till personen att höra av sig? Blev så himla förvånad igår. Trodde att han inte ville veta av mig. Att jag är något som han ångrar och därför inte ville skriva. Men wipps, så fick jag ett "vad gör du?".
Hur ska jag tolka det? Varför måste min hjärna alltid ställa in sig på att tolka allting. Det är ju då som allting blir fel och jag redan i förväg bestämt "åt" personen hur han ska tänka, känna och tycka om mig. 

Som vanligt skriver jag någonting som gör att killar tappar intresset av mig. Jag är inte fiffig på att komma på hur jag ska skriva till en av det motsatta könet så killen vill fortsätta skriva. Fanns det en kurs på hur man skriver för att göra någon intresserad skulle jag söka direkt. Samtidigt är det väl bra att skriva utifrån sig själv, att jag är mig själv rakt igenom när jag skriver? Jag menar, det är väl bättre det än att skriva som någon annan och få killen på köpet? Jag vill ju ha en kille som är intresserad av mig, den jag är! 

Folk säger att jag är snäll, trevlig och bra person. Men även jag är elak, hittar på bus och är dum. Även om den sidan av mig inte visas till en början, så kommer den fram ibland. I smyg. Jag har kommit på mig själv med att bete mig och göra precis så som jag inte vill att det motsatta könet ska göra mot mig.  Är inte det dumt?
Jo, tack,  det är det!

Snälla Hellenna är långt, långt borta nu! 

Hellenna

Alltså ibland känns det verkligen som att artisterna skrivier låtar efter hur det känns för en själv. Ibland blir man riktigt rädd faktiskt!

"Minns att vi var lyckliga igår, nu vet ingen hur jag mår."

Hellenna

Fyra månader.
 

Tre år är lång tid och fyra månader är för kort,
för att lotsas som att allting är ett minne blått. 
Jag är trött på att drömma om oss.
Trött att där måste sloss,
för att få dig att komma loss
från den nya tjejen du fått. 
Men om sanningen ska fram,
vet jag att jag inte vill hamna tillbaks i din famn.
Du var mitt liv och det har nu gått en stund,
men fyra månader är fort kort tid,
för att glömma bort att det i tre år var vi.
Idag är det fyra månader sen,
vårt kapitel tog slut.
Jag saknar dig och hoppas att vi en dag kan säga hej till varandra igen.

Helena