Jag orkar inte mer nu. Det dröjer bara några sekunder innan jag skriver till dig, eller ringer. Även om jag tänkt många gånger på att plocka upp telefonen och ringa eller skriva ett sms har någonting hindrat mig. Kanske är det hjärnan som försöker stoppa känslorna innan de hinner göra någonting dumt. Även om jag har haft möjlighet att prata med dig, nyktert i all hast och på fyllan, har jag känslan av att jag inte fått allting sagt. 
Draget efter att höra din röst och behovet att få allting sagt börjar sakta ta sig över nu. 
Det dröjer inte länge förns bottens är nådd. 

Jag vet att alla chanser är förlorade. Att jag satt mig i en situation där jag gjort val som inte går att få ogjorda. Även om jag önskar att jag kunde få det ogjort. För att jag vet att chansen att få dig tillbaka är förbi, ingen möjlighet att få chansen att krama dig igen eller känna på din hud. 
Ett tag trodde jag verkligen att jag hade kommit över dig, men jag lurade bara mig själv. Jag menar, hur lätt kan jag släppa känslorna och glömma dom för personen som jag älskat av hela mitt hjärta i tre årstid. Bara en dåre lurar sig själv att allt är glömt och inga känslor finns kvar efter ett halvår. 

Det är bara att inse sanningen. 

Jag älskar dig fortfarande. Jag skulle fortfarande kunna göra allting för dig. 
Jag är fortfarande galet kär i dig och det kommer inte att försvinna. 

Hur mycket jag än försöker, går det inte att släppa och få känslorna för dig att dö. Dom är för starka och det är bara att inse att jag förlorat den killen som var rätt för mig. Det är där mina panik känslor fortsätter blossa upp. 
Se han med någon annan. Veta att han säger orden "jag älskar dig" till en annan tjej. Rädslan att han ska hitta någon annan som han kommer gifta sig med. Alltså jag vet att det låter löjlig egentligen, men för mig är det inte det. För mig är det påriktigt. Det är svårt att inse att killen det klickade direkt med är försvunnen från mig. 
Visst, jag har känslor för en annan kille, men inte  på samma sätt. Det är nya känslor, lätta som en vind. Visst kan de gro sig större än vad de är just nu, men det kommer inte gå lika fort som det gjorde med J. Men det jag känner för J är sanna och inrotade djupt inne. Ingen kommer någonsin kunna jämföras med honom, ingen kommer heller kunna ta den platsen som han tog hos mig.

För han kommer alltid tillhöra en stor del inne hos mig.

Hellenna  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, jag orkar nog med det här. Ska jag höra av mig eller inte?Känns som jag bara stör och är ivägen hela tiden.Som att ingen egentligen vill umgås eller skriva med mig. Konstigt egentligen... Alltid hört att jag varit jobbig, så varför skulle det var...

Jag förstår inte vad som är så sjukt fel med mig. Förstår det inte. Det har aldrig hänt förut att två killar stöter på mig på samma kväll. Valde jag rätt eller valde jag fel. ...

Nobody sees - Nobody knows.Not even myself..   Det är en månad sen jag såg honom och sa hej då. Vi skrev papprerna och han slutade tillhöra mig. Jag bröt inte ihop, jag kände bara en lättnad.Behövde bara tänka på mig och ingen annan. En månad h...

Bor numera i Hagfors. Trivs som fisken i vattnet. Allt har fallit på plats. Rambo kom tillbaka till uppfödaren och han är nu på prövotid hos en ny familj.Jag saknar honom, men mår samtidigt mycket bättre utan honom. Träffade J en dag på bussen, kä...

Rambo & HelenaEtt kapitel som nu tagit slut.Vi klickade vid första ögonkastet. Jag valde dig och du valde mig. Ingen kommer någonsin förstå det band mellan oss som då uppstod. Du har varit min klippa, stöttat mig i vått och tort. Du fyllde upp mitt t...