Det här är illa. Riktigt illa. 
Jag gillar det inte alls och hoppas på att det inte är allvarligt. 

Förstår mig inte på honom alls, lekte han eller var han aggresiv. Det är svårt att läsa av honom i de situationerna. 

Jag har insett att han inte ska vara hos mig nu egentligen. Jag kommer förstöra honom om han kommer vara här.
Jag mår inte bra alls, ett upp&ner vänt ånglok kan man nog kalla mig just nu. 

Därför har jag insett sanningen att det är mycket bättre om han fick komma ifrån mig ett tag. Vara hos någon med bättre energi och kan lära honom hur man ska bete sig med andra hundar. Så personen sedan kan lära mig hur jag ska bete mig.
Under tiden så kan jag fokusera på att hitta mig själv igen och hitta tillbaka till den rätta energin.

Svårt att inse sanningen med jag vet att det är det rätta.

Hellenna

Jag förstår inte vart allt blev så fel. Vart vi blev två främmande människor.
Igår satte jag mig på golvet när jag kom hem och skrek  av frustration och arga känslor, frågor riktade till Rambo, men för att inflika jag skrek rakt ut i tomma intet, alltså inte bokstavligen mot honom.Frågorna jag ställde var "varför skämmer du ut mig inför alla på lillerud?"  "Fattar du inte att du måste börja lyssna på mig?" "Förstår du inte att jag inte vill göra bort mig inför andra just nu"
Jag var frustrerad och jag var arg. Men inte på Rambo egentligen, utan killen som dumpat mig, som sårat mig djupt. 

Träffade mamman tills hans kusiner idag. Kändes skönt att träffa henne, hon är snäll och en person som jag verkligen kommer sakna från hans släkt. Eller inte bara henne heller, utan alla i hans släkt. Han saknar jag ju redan. 

Jag villl gömma mig, gå under jorden. Jag vill inte dö, jag har ett helt liv framför mig, ett bra liv. 
Vill bara gömma mig sisådär i ett år eller två. Tills jag glömt honom helt och hållet. Tills jag är fri från alla tankar kring honom. Jag vill så gärna prata med någon som förstår hur jag känner, som orkar lyssna på mig när jag sitter och gråter halsen av mig. Någon som tröstar mig och säger "Det är jobbigt nu och det gör ont. Men det är naturligt och det får ta tid att komma över honom". Jag vill att någon umgås med mig och inte låter mig hamna i ett mörker! 

Jag är rädd för att träffa honom när han ska flytta. Jag är livrädd för att se honom igen. En del av mig vill bara ringa honom, åka till honom och krama honom. Men jag vet att det är dumt, jag vet att det är någonting man inte ska göra, för det gör allting värre. Men det är det jag vill. Det har aldrig funnits en kille som jag vill ha tillbaka så mycket som jag vill ha tillbaka honom. Jag vill inte att han försvinner ur mitt liv. Jag vill inte förlora hans mamma, hans pappa, hans farmor & farfar, hans kusiner, mostrar och morbröder. Jag vill inte förlora dom! 

I tre år var han och hans familj, min familj. Jag tillhörde dom. 
Det är inte så att jag inte klarar att vara själv eller är rädd för att vara det. Det bara svider när man förlorar killen som man trodde man skulle gifta sig med, få barn med och leva sitt liv med. Han skulle bli den perfekta pappan, han skulle bli den perfekta mannen. Han var redan den perfekta pojkvännen för mig. Min drömprins, som jag nu har förlorat. 

När han flyttar på lördag/söndag kommer det vara slut föralltid. Då är allting på riktigt och det är då jag kommer skapa mig en ny vardag, ett nytt kapitel i mitt liv igen.

If you know how this is you're gonna see it's not that easy. 

Hellenna

Paper walls. En låt som ligger varmt om hjärtat. 

Let's burn a hole so we can climb out
Of these paper walls and this empty house
Don't listen too close, their words are like guns
With bullets that fly and kill what you've won

Let's burn a hole so we can climb out
Of these paper walls and this empty house
We're the only thing that's real

These visions we have of ten years ago
Of stars in the sky and us down below
With streets and East Coast lines
We kept this scene alive

Here I am, still hold on to this
Dream we had, won't let go of it
Hear me now, you will never be alone

Don't listen too close, their words are like guns
With bullets that fly and kill what you've won
Some love to hate and some tell you lies
So let’s make a toast and kiss them goodbye
We'll kiss them all goodbye

Here I am, still hold on to this
Dream we had, won't let go of it
Hear me now, you will never be alone

Here I stand, won't turn back again
Won't leave you, know how hard it's been
Hear me now, you will never be alone, yeah

Let's take what hurts and write it all down
On these paper walls and this empty house
And when our ink runs out, we'll burn it to the ground

Here I am, still hold on to this
Dream we had, won't let go of it
Hear me now, you will never be alone
Here I stand, won't turn back again
Won't leave you, know how hard it's been
Hear me now, you will never be alone, yeah

Det är krig. 
Krig mellan hjärna och hjärta. 
Jag har varit i den här sitsen en gång förut och jag hatar det. 
Men nu handlar det om någonting annat. 
Min hjärna säger "gå vidare, det är lätt" medans mina känslor säger "gå inte vidare nu, för du älskar honom". 
Vet att det låter knasigt och dumt att formulera mig på det här sättet, men jag vet inte hur jag ska kunna formulera mig bättre. 
En del av mig ser allting positvit med det hela, flytta till ny lägenhet och få bo ensam med Rambo. Att vara singel och flörta med andra killar. Att få tänka på mig själv och vad jag vill. 

Men den största delen av mig finner inget positivt med den här situationen, då jag fortfarande älskar honom och är fruktansvärt kär i honom. Det har gått en vecka sedan tårarna föll sist, men nu är dom här igen. 
Badade och tänkte på allting bra som ändå händer mig nu och mitt i det ögonblicket såg jag honom. Jag var tillbaka på valborg 2009, första gången jag såg honom med hans perfekta hår, kläder och annsikte! 
Det kändes som en tung sten kastades in i mig, rakt in i hjärtat. Jag var tillbaka på ruta ett igen.

Visst är det naturligt att vara ledsen när kärleken inte är besvarad, när man blir lämnad ensam. 
Men jag vill inte vara ledsen, jag vill vara glad och må bra!

Jag vill ta upp telefonen och ringa honom, bara höra hans röst för jag har glömt bort hur den låter. Men jag vet att jag saknar den. Jag saknar han! 

Han har sina brister, men jag älskar dom bristerna också. Jag älskar HELA han, allla sidor av honom.

Jag vill inte släppa honom, även om jag vet att jag måste. Jag måste låta honom försvinna ur mitt liv helt och hållet. Han verkar inte ha det svårt att "radera" ut mig ur hans liv, det gör också ont. Tre år som inte haft betydelse för honom. Men en del av mig tror att en liten del av honom saknar det. Jag vill tro det i alla fall. 
Det gör mig rädd att han kanske redan har hittat en ny tjej. En ny "flickvän". 

Nej, nu ska jag sluta skriva. För det finns nog inte många som bryr sig om mina känslor ändå. Alla som blir dumpade känner nog liknande och det blir samma babbel hela tiden egentligen. Men det här är mina känslor just nu, i morgon är dem för hoppningsvis bättre. 

Hellenna

Men så är det inte. 
Idag känns det bättre än på länge för jag har kunnat betalat av allting till honom. Jag är inte lägre skyldig honom någonting! Den känslan som jag får när stressen släpper och jag kan börja slappna av igen och tänka på mitt helt och hållet är obeskrivligt skön.  Tänk om det hade varit så här enkelt från början, då hade jag sluppit att vara stressad över huvetaget. Men nu är det över, nu kan han flytta och vi kan skiljas åt utan att behöva ha kontakt med varandra.

     I går gjorde jag ett försök att skriva till honom att jag inte vill att vi ska vara ovänner och inte komma överrens med varandra. Men det blev mer än förlåt i meddelandet.

När jag tryckte på skicka, hade jag skrivit ner hur jag kände. Att jag saknar honom och accepterat hans känslor för mig, varför jag ens skrev det? Skrev även att jag vill att vi ska kunna vara kompisar, i alla fall någon gång i framtiden. 
Nu i efterhand ångrar jag att jag skrev det. Då han svarade på ett av mina sms, men inte det. Jag fick klartecken om att han inte alls vill vara kompis med mig. Han skrev inte heller förlåt till mig. Men det var han inte tvungen till, men hade varit skönt om han gjorde det, för det är inte bara jag som bettet mig konstigt under de dagarna han var här. 

    Ser framemot i morgon, blir utgång i karlstad med mina kära vänner. Ska dock ta en buss hem som går runt 02.00 på natten och kommer behöva gå ut och gå med Rambo runt halv tre. Men inte ska jag vara rädd inte. För jag ska ut nu när klockan är 21.07 och det är bläcksvart ute. Mörkrädd som jag är, får vi se hur det går. Antar dock att det kommer gå skapligt bra i alla fall. Hade hoppats att få sällskap av hon som bor på andra sidan vägen, men hon har nog fullt upp eller är sjuk, eller så är hon helt enkelt tröttnat på att umgås med mig. Som de flesta blir. 

Nej, nu ska jag rycka upp mig. Gå en promenad i det mörka höst vädret för att sedan gå och lägga mig!

Hellenna

Haha, jag såg trailern första gången idag och den bara måste ses!

Som sagt var. Jag måste se den! 

Hellenna

Jag vet att det låter helt sjukt när jag skriver detta, men: 

"Jag är hellre utan mat, än att förlora Rambo".

Ni som har hund själva kanske förstår vad jag pratar om, ni andra som inte förstår kan klicka vidare och läsa någonting annat, för ni kommer ändå inte förstå vad jag menar. 

Det är rätt enkelt egentligen för; 

Rambo är mitt liv. Mitt liv är Rambo. 
Han är världens bästa hund och utan honom skulle jag inte må så bra som jag gör nu. 
Han har får ut mig i friska luften, fyller upp tystnaden i ensamheten. 
Han får mig att känna mig älskad och omtyckt. 
För mig är han inte bara en hund eller ett husdjur.
För mig är han min bästa vän, en klippa och den som står mig närmast av alla.

Fotograf: Min lillasyster.

I lördags när jag gick en lunch promenad med Rambo och jag storsett var hemma igen, mötte jag en tjej med en Jackrussel. 
Hon stannade och pratade med mig då hon älskade schäfrar och tyckte Rambo var jätte fin. 
Kan väl säga så här; efter det mötet har vi tagit sällskap på eftermiddagar och kvällar med hundarna. 
De två kommer inte lika bra överens som jag och hon gör, men de funkar att gå på varsin sida av vägen i koppel. Jackrusseln är sju år gammal, vilket gör honom gammal i jämförelse med Rambo, som blir två år i december. 
Bägge är dominanta till tusen vilket gör att de två hela tiden ska avgöra vem som bestämmer. 
I söndags bråkade dom, så vi har inte låtit dom hälsa på varandra igen, men vi tar det som det kommer. 

Men som sagt var går det bra att ta längre promenader i koppel. 

Kan ju säga att det var tack vare Rambo som jag började prata med henne, som i sin tur har gjort att jag har en ny kompis att umgås med här hemma. Inte i karlstad och därgenom pratat med ännu mer personer runt lillerud. 
Även om jag känner mig ensam, känner jag mig inte lika ensam nu. 

Hellenna

Jag säger det inte allt för ofta. Mindre än sällan faktiskt. 
Men min mormor och min morfar är två personer som betyder mycket för mig.
Även om de båda har sidor som inte är kul överhuvetaget, har de riktigt bra sidor!
De visar de bästa sidorna av sig själva när det verkigen behövs och det är därför jag tycker om min mammas föräldrar väldigt mycket! Dom får liksom vår släkt på mammas sida att gå runt. 
Jag hoppas att jag får deras bästa sidor när jag själv har kommit upp i de åldrarna. 

De båda står för rättvisa och gemenskap mer än vad vi andra egentligen tror!

Stolt barnbarn.